Många vet intellektuellt att dom är värda att älskas som dom är. Inte lika många vet det innerst inne.
Jag tror att detta är vår stora utmaning – att gå från ”Klart jag vet att jag är värd att älskas som jag är” till ”Jag vet innerst inne av hela mitt hjärta att jag är värd att älskas som jag är, ibland kan jag under korta perioder tvivla på det, men jag hittar snabbt tillbaka”.
Det är när vi älskar oss själva på riktigt som vi är som vackrast! För hur ska andra kunna älska mig om jag inte gör det själv? Vi vill nog alla ha feedback från vår omgivning om att vi är viktiga, gör saker som uppskattas och att vi är värda att älskas som vi är. Det är mänskligt och de flesta inser att de har det behovet.
Ofta glömmer vi bort att vi behöver ge samma feedback till oss själva. Om vi glömmer det är risken att vi bli beroende av bekräftelse utifrån – för vi får inte den bekräftelsen av oss själva. Skapa därför en vana att ge dig själv uppskattande feedback. Ofta.
Om jag inte älskar mig själv kommer jag alltså ständigt söka bekräftelse utifrån. Inte nog med det, jag kommer inte tro att andra älskar mig eftersom jag inte älskar mig själv.
Jag såg ett kort på Internet ”Det tar tre sekunder att säga -Jag älskar dig- men det tar hela livet att bevisa det.” Har man den inställningen kommer man aldrig kunna lita på någons kärlek. Däremot skulle det bli annorlunda om man ändrar slutet till: ”Det tar tre sekunder att säga -Jag älskar dig- utan handling blir kärleken inte äkta.”
Så:
För att kunna älska andra så behöver jag först älska mig själv (för min egen och andras skull).
För att kunna älska mig själv behöver jag ha känt mig/känna mig älskad av andra.
För att kunna känna sig älskad av någon annan måste jag först älska mig själv (för att känna tillit till den kärleken jag får).
Därför är det en bra idé att älska sig själv OCH andra.
